Den svarta graniten är mycket hård. Det krävs därför stor sprängkraft för att bryta loss de stora stenblocken ur marken. I stenbrytningens barndom fyllde arbetarna ett antal borrhål med svartkrut och tände på, en mycket farlig hantering. I Örkeneds stenbrott användes då mer svartkrut än i övriga landet tillsammans. Hundra borrhål kunde samtidigt laddas och avfyras med intervall. Det kunde gå åt 100 kilo till en sådan laddning. På 1930-talet började man tända på laddningarna på elektrisk väg, något som räddade många arbetares ögon och händer. Sprängämnena fick på grund av sin farlighet inte förvaras i närheten av bebyggelsen eller arbetsplatserna. Man kunde inte heller ha så mycket sprängämne förvarad på varje plats. Därför byggde man mindre förråd, som krutkällaren här, på många håll runt om i skogarna. Det var ett ansvarsfullt arbete att köpa in och ha ansvar för att krutet och senare dynamiten på ett säkert sätt forslades ut till arbetsplatserna. Arbetet gick ofta i arv från far till son i flera generationer.
